Eftertanke
De senaste dagarna har jag ägnat rätt mycket åt eftertankar, om jag vill ha det som det är nu, typ. Jag har nu varit singel i över två månader, första månaden var nog en av de värsta månaderna i mitt liv. Men den andra månaden som har gått nu har varit väldigt bra för mig. Jag trivs med hur jag har det just nu, jag har kommit över henne, det händer inte allt för mycket jobbigt, skyttet går bra och, ja, jag bara trivs.
Nu eftersträvar jag ju inte ett helt liv som ungkarl, jag mår mycket bättre av att dela alla de där små sakerna med någon jag tycker väldigt mycket om, men just nu känns singellivet väldigt rätt. Jag kommer inte direkt att jaga efter någon ny nu 24/7, jag tänker bara njuta av livet och så får det där sköta sig självt, plötsligt kommer hon bara att stå där igen även om det kommer att dröja några år. Jag har ingen brådska, för efter 1,5 år så är det ändå skönt att bara kunna sköta sig själv, även om jag som sagt hellre skulle vilja ha någon vid min sida.
Jag vet att mitt liv är omgivet av en massa söta, härliga tjejer utspridda över i stort sett hela Sverige, men om det blir något nytt med en kompis igen får jag se. I så fall ska det verkligen kännas helt rätt. Det kändes visserligen så sist, men det var ju bara från min sida och då tar det ju slut till slut. Jag vet att man sällan hittar sin "drömprins"/"-tjej" på första försöket idag, men man kan ju alltid hoppas att det blir tredje gången gillt för mig nästa gång. Jag har i alla fall utvecklats en hel del inom området genom mina två senaste, särskilt under tiden med Marina. Och det är väl om inte annat tiden på hur länge relationerna har hållt ett bevis på, från tre månader med första till nästan 1,5 år.
Men, men, jag ska inte ha någon brådska som sagt. Det här med kärleken är som en Triss-lott, "plötsligt händer det", men samtidigt är det som talesättet "viljan att vinna måste vara större än rädslan för att förlora" vilket kan syfta till både inledningen på en relation och under själva relationen. Sett till vilja och uppoffring för den andra alltså.
Det enda jag vet är att till nästa gång så tänker jag vägra ännu mer att vara den som är piskad att se till så att det sker saker hela tiden, att det är fart och fläkt i förhållandet. För man kan verkligen inte klara av det på egen hand medan den andra bara ska åka snålskjuts och bara säga vad som behöver göras men sedan överlåter det praktiska till mig. Oturligt nog så verkar detta vara något som nästan alla par jag känner har problem med. Men man vet ju aldrig.
Ni får ursäkta att det blir lite smårörigt till och från, men vissa saker är väldigt svåra att formulera skriftligt när man vet hur man skulle beskriva samma situation muntligt. Men bökar man lite och läser om ett par gånger så får man säkert fram mina poäng.
Idag går tiden till att plugga in förbränningslära, men ska även ut och springa en runda om ett tag. Har hunnit med att ringa och gnälla lite på kåren också. Eller det blev inte så mycket gnäll som jag trodde, de var rätt så förstående och visste tydligen om att det någonstans hade blivit fel. Jag hade nämligen fått hem ett brev med en påminnelse om att betala min kåravgift till dem, grejen är bara det att den institution som jag pluggar vid, Sjöfartshögskolan, har en egen kår som driftare och sjöfarare är medlemmar i. När jag påpekade detta så avskrev han genast min påminnelse så det var skönt att få det ur vägen och tydligen så var jag nog inte den första som ringt och sagt detta till dem.
Halva tentaveckan är för övrigt avklarad, bara Förbränningsläran kvar då som sagt och Hållfasthetslära. Det blir skönt när det är över för den här gången. Inte för att jag anstränger mig så värst mycket med pluggandet och sitter uppe till midnatt som vissa gör (känner inte att det ger något att plugga efter åtta på kvällen) så är det mentalt jobbigt att inte veta om man kan sakerna eller inte.
Till min hjälp har jag i alla fall Spotify med deras katalog av irländska publåtar, riktigt bra och avkopplande.
Ny favorit för övrigt:
IRISH WAYS AND IRISH LAWS
//^^
Nu eftersträvar jag ju inte ett helt liv som ungkarl, jag mår mycket bättre av att dela alla de där små sakerna med någon jag tycker väldigt mycket om, men just nu känns singellivet väldigt rätt. Jag kommer inte direkt att jaga efter någon ny nu 24/7, jag tänker bara njuta av livet och så får det där sköta sig självt, plötsligt kommer hon bara att stå där igen även om det kommer att dröja några år. Jag har ingen brådska, för efter 1,5 år så är det ändå skönt att bara kunna sköta sig själv, även om jag som sagt hellre skulle vilja ha någon vid min sida.
Jag vet att mitt liv är omgivet av en massa söta, härliga tjejer utspridda över i stort sett hela Sverige, men om det blir något nytt med en kompis igen får jag se. I så fall ska det verkligen kännas helt rätt. Det kändes visserligen så sist, men det var ju bara från min sida och då tar det ju slut till slut. Jag vet att man sällan hittar sin "drömprins"/"-tjej" på första försöket idag, men man kan ju alltid hoppas att det blir tredje gången gillt för mig nästa gång. Jag har i alla fall utvecklats en hel del inom området genom mina två senaste, särskilt under tiden med Marina. Och det är väl om inte annat tiden på hur länge relationerna har hållt ett bevis på, från tre månader med första till nästan 1,5 år.
Men, men, jag ska inte ha någon brådska som sagt. Det här med kärleken är som en Triss-lott, "plötsligt händer det", men samtidigt är det som talesättet "viljan att vinna måste vara större än rädslan för att förlora" vilket kan syfta till både inledningen på en relation och under själva relationen. Sett till vilja och uppoffring för den andra alltså.
Det enda jag vet är att till nästa gång så tänker jag vägra ännu mer att vara den som är piskad att se till så att det sker saker hela tiden, att det är fart och fläkt i förhållandet. För man kan verkligen inte klara av det på egen hand medan den andra bara ska åka snålskjuts och bara säga vad som behöver göras men sedan överlåter det praktiska till mig. Oturligt nog så verkar detta vara något som nästan alla par jag känner har problem med. Men man vet ju aldrig.
Ni får ursäkta att det blir lite smårörigt till och från, men vissa saker är väldigt svåra att formulera skriftligt när man vet hur man skulle beskriva samma situation muntligt. Men bökar man lite och läser om ett par gånger så får man säkert fram mina poäng.
Idag går tiden till att plugga in förbränningslära, men ska även ut och springa en runda om ett tag. Har hunnit med att ringa och gnälla lite på kåren också. Eller det blev inte så mycket gnäll som jag trodde, de var rätt så förstående och visste tydligen om att det någonstans hade blivit fel. Jag hade nämligen fått hem ett brev med en påminnelse om att betala min kåravgift till dem, grejen är bara det att den institution som jag pluggar vid, Sjöfartshögskolan, har en egen kår som driftare och sjöfarare är medlemmar i. När jag påpekade detta så avskrev han genast min påminnelse så det var skönt att få det ur vägen och tydligen så var jag nog inte den första som ringt och sagt detta till dem.
Halva tentaveckan är för övrigt avklarad, bara Förbränningsläran kvar då som sagt och Hållfasthetslära. Det blir skönt när det är över för den här gången. Inte för att jag anstränger mig så värst mycket med pluggandet och sitter uppe till midnatt som vissa gör (känner inte att det ger något att plugga efter åtta på kvällen) så är det mentalt jobbigt att inte veta om man kan sakerna eller inte.
Till min hjälp har jag i alla fall Spotify med deras katalog av irländska publåtar, riktigt bra och avkopplande.
Ny favorit för övrigt:
IRISH WAYS AND IRISH LAWS
//^^
Kommentarer
Trackback
